När barnet hjälper till att laga mat: lilla kocken utan tvång

Författare KiiDS.SHOP · Publicerad 31 oktober 2026

Tioårige Acey trär paprika på kebabspett och bygger sin egen pizza. Hans far, kocken Tom Kerridge, säger att sonen då är mer benägen att äta. När barnet hjälper till med matlagningen kan det få utrymme att delta och bestämma över en del av måltiden – enligt dessa kockars erfarenheter kan det ibland öka barnets vilja att smaka. Det är dock inte ett garanterat resultat eller en regel som gäller för varje familj.

Enligt Tom Kerridges, Meera Sodhas och Helen Gohs personliga erfarenheter kan ett barn fångas av matlagning, möjligheten att välja tillbehör eller en maträtt som är anpassad efter dess preferenser. Deras exempel är ingen garanti för att barnet smakar på ny mat.

Vad kan förändras när barnet hjälper till med matlagningen?

Barnet kan vara delaktigt i förberedelserna, välja sina egna tillbehör eller få maten i en form som det föredrar. Tom Kerridge, Meera Sodha och Helen Goh beskriver dessa möjligheter genom sina egna familjeerfarenheter. Deras berättelser visar olika tillvägagångssätt, inte en beprövad guide som måste fungera för varje barn.

Hur involverar Tom Kerridge sin son Acey i maten?

Tom Kerridge beskriver att Acey oftare lockas av mat som han själv har varit med och tillagat. Bland hans exempel finns att trä paprikabitar på kebabspett och att bygga sin egen pizza. Kerridge säger att i sådana stunder är det enligt honom mer sannolikt att sonen äter maten. Hans erfarenhet innebär inte att involvering automatiskt tar bort matleda eller ger samma resultat i en annan familj.

Acey förbereder också smoothies på fryst mango och ananas med kokos- och komjölk. Kerridge nämner att sonen äter skuren äpple, även om han inte alltid ber om det själv. Dessa exempel handlar inte bara om okända smaker: de visar också att ett barn kan visa intresse för mat som det känner igen, när det får vara med och påverka tillagningen eller utseendet.

Kerridge beskriver också gemensamma helgmåltider där det finns flera alternativ på bordet och alla väljer själva. Acey tar inte från salladen, men doppar gärna varmt bröd i olivolja. I hans berättelse handlar det inte om att sonen ska äta allt som andra äter, utan att han ska ha möjlighet att välja bland det som erbjuds.

Kerridge pratar om sin tioårige son Acey och beskriver honom som en selektiv ätare; denna erfarenhet framförs i ett personligt sammanhang. The Guardian presenterar Acey som tio år gammal. Kerridge uttrycker samtidigt en övertygelse om att nästan alla barn är kräsna med mat – det är hans syn, inte en allmänt bevisad regel. I intervjun med The Guardian talar han om sin egen uppfattning att barn ofta är kräsna när det gäller mat.

Hur erbjuder Meera Sodha nya smaker tillsammans med välkända?

Meera Sodha beskriver hur hennes barns förhållande till mat har förändrats. Arya är nio år och Yogi är sex. Arya föredrog tidigare rätter i ljusa färger, men senare började hon uppskatta mer kryddstarka smaker. Yogi har också gradvis öppnat sig för nya rätter, även om vissa okända måltider kunde göra henne upprörd. Sodhas erfarenheter påminner oss om att preferenser kan förändras och att barn i samma familj inte nödvändigtvis reagerar på samma sätt.

Vid falafel kan var och en välja sina egna tillbehör. Sodha beskriver att barnen på så sätt får en känsla av att de kan anpassa maten. De behöver inte acceptera alla smaker som erbjuds i en fast kombination. Det är ett konkret exempel på val vid måltiden, inte ett löfte om att barnet kommer att smaka på falafeln eller tycka om den.

När Sodha introducerar en ny rätt, kombinerar hon den med ingredienser som hennes barn redan känner till. Vid naanbröd med paneer, mango och lime påminde hon dem om att de tycker om dessa ingredienser. Kryddorna tillsattes gradvis, och vid nästa tillagning ökade hon mängden med en kvarts tesked. Denna detalj hör till hennes personliga erfarenhet; det är varken ett recept eller en universell metod för familjer.

Sodha varnar också för etikettering. Om ett barn upprepade gånger får höra att det är kräset, kan det ta till sig den beteckningen. Själv blev hon kallad kräsen som barn, men i efterhand känner hon att hennes smakupplevelse var känslig. Hennes berättelse stödjer försiktighet när man benämner barns preferenser: det som barnet avvisar nu behöver inte definiera dess förhållande till mat för alltid.

När det gäller cocktailtomater föreslog Sodha att Arya skulle prova en varje år. När Arya smakade på dem åt hon tre. Det är en konkret erfarenhet av upprepad, icke-påträngande erbjudande, inte ett bevis på att samma tillvägagångssätt fungerar för alla barn. Sodha säger därmed inte att barnet ska övertalas eller tvingas att smaka.

Varför anpassar Helen Goh maten efter sönernas preferenser?

Helen Goh berättar om sina söner Sams (15) och Judeus (11) olika smakpreferenser. Sam föredrar krispig broccoli, medan Jude gillar den mjukare, tillagad längre. I hennes exempel spelar inte bara vilken grönsak som ligger på tallriken roll, utan även dess konsistens.

Skillnaderna märks även när det gäller kycklingkött. Sam föredrar skivade kycklingbröst inslagna i vetetortilla, medan Jude väljer lår med skinn. Goh tillagar kycklingen så att hon tar hänsyn till deras olika preferenser. Hennes uttalande innebär inte att familjen alltid måste laga flera versioner av samma rätt; det visar att barn kan föredra samma råvara i olika former.

Goh döljer inte grönsaker i maten och berättar öppet för barnen vad rätten innehåller. Hon vill inte att maten ska bygga på en lögn. Det är hennes sätt att kommunicera med barnen om matens innehåll, inte en allmän expertrekommendation. Den levererade delen av hennes uttalande slutar mitt i en beskrivning av en annan rätt, så hennes fortsättning kan inte fyllas i genom gissningar.

Vad kan man ta med sig från dessa erfarenheter?

Kerridges Acey hjälper till med kebab och bygger sin egen pizza; Sodha erbjuder egna tillbehör till falafel och kombinerar nya smaker med välkända; Goh tar hänsyn till sönernas olika uppfattningar om konsistens och namnger råvaror öppet. Det gemensamma är inte ett garanterat tillvägagångssätt, utan respekt för att barn kan ta emot mat på olika sätt och att deras preferenser kan förändras.

Dessa exempel kan läsas som inspiration för att enkelt involvera barnet i matlagningen eller för att ge möjligheten att välja en del av måltiden. Kockarnas uttalanden ger dock inga konkreta instruktioner för säker hantering av arbetsytan eller kriterier för val av kökspall. De lovar inte heller att hjälp med matlagning löser kräsenhet eller garanterar provsmakning.

Viktiga insikter

• Tom Kerridge säger att hans son Acey enligt honom hellre äter när han hjälper till med kebab eller bygger sin egen pizza.
• Meera Sodha kombinerar nya smaker med välkända ingredienser och erbjuder barnen egna val av tillbehör till falafeln.
• Sodha beskriver att hon upprepade gånger erbjudit körsbärstomater till Arya som en personlig erfarenhet, inte som en universell metod.
• Helen Goh anpassar formen på kycklingen och broccolin efter Sam och Judeas olika preferenser.
• Goh berättar för barnen vad maten innehåller och döljer inte grönsakerna.

Praktiska tips

• Som exempel på delaktighet nämner Tom Kerridge att trä upp paprika på kebabspett och att bygga sin egen pizza.
• Vid falafel kan barnen, enligt Meera Sodhas exempel, välja sina egna tillbehör.
• Sodha kombinerar ny mat med välkända ingredienser och tillsätter kryddor gradvis.
• Helen Goh tar hänsyn till om hennes söner föredrar krispig eller mjukare broccoli.
• Källan anger inga specifika säkerhetsanvisningar för arbetsytan eller kriterier för val av kökspall.

Börja med valmöjlighet

Kockarnas erfarenheter erbjuder konkreta idéer för delaktighet, till exempel att bygga sin egen pizza eller välja tillbehör. Se dem som personliga exempel, inte som en garanterad guide.